Slöserikommissionen (Dir. 2026:90) vill plocka isär statliga verksamheter för att hitta besparingar genom att lägga ner myndigheter. Som socialdemokrat tycker jag att det är fel väg att gå. Det här handlar inte om att vara emot förändring — det handlar om vilken sorts samhälle vi vill ha.
Människovärde är inte en prislapp
När vi bara pratar om "kostnadseffektivitet" glömmer vi vad myndigheterna faktiskt gör för vanliga människor. Vård ska finnas för den som behöver den, inte bara för den som har råd. En myndighet är inte en utgift — den är ett löfte om att samhället finns där när det krisar. När vi frågar vad en myndighet är värd får svaret aldrig vara bara prislappen. Det måste också handla om vad den betyder för de som har det svårast.
Vem bestämmer vad som är viktigt?
Kommissionen vill lägga ner myndigheter som inte har ett "offentligt kärnuppdrag". Men vem bestämmer vad det betyder? Riksdagen har bestämt att Jämställdhetsmyndigheten, MR-institutet och Forum för levande historia ska finnas — för att kunskap om rättigheter och historia är viktigt i en demokrati. De är inte "administration". De är garantier för att alla medborgare ska bli sedda, hörda och skyddade.
Frihet hänger ihop
Frihet är inte något man har på egen hand. Din frihet beror på att andra också har sin frihet. När vi lägger ner myndigheter som skyddar människors rättigheter, tar vi bort skyddsnät som vissa grupper är beroende av. En arbetare som utsätts för diskriminering behöver myndigheter som kan hjälpa till — inte en myndighet som har lagts ner för att spara pengar.
Det är verkliga människor det drabbar
När politiker pratar om "besparingar" och "renodling" låter det smidigt och rent. Men resultatet är att äldre får kortare tid hos läkaren, att barn med särskilda behov möter personal med mindre utbildning, och att utsatta grupper förlorar rätten till juridisk hjälp. Det är inte abstrakta siffror i en budget — det är konkreta människors liv.
Avveckling är att tysta röster
Kommissionen pratar om "tolkningstrappa" som om varje steg från lag till verklighet vore ett problem. Men varje steg är egentligen en demokratisk dialog — regeringen tolkar riksdagens vilja, myndigheterna tolkar regeringens ramar, kommunerna tolkar myndigheternas krav. När vi tar bort mellanstegen centraliserar vi makten och tystar röster. Det strider mot socialdemokratins idé om att beslut ska vara förankrade där människor bor och lever.
Välfärd är en investering, inte en kostnad
Varje lärare, varje sjuksköterska, varje omsorgsanställd är en garanti för att människor ska kunna utvecklas och leva bra liv. När vi satsar på utbildning får vi mer kompetens. När vi satsar på äldreomsorg får vi friskare äldre som inte belastar sjukvården. Kommissionen ser bara bokslutet — den missar vad det faktiskt ger tillbaka.
Vi kan välja en annan väg
Vi vill investera i välfärd, inte spara från den. Stärka demokratin, inte lägga ner institutioner som skyddar rättigheter. Bygga gemenskap, inte individualisera ansvar. Säkerställa likvärdighet, oavsett var man bor eller vad man har på banken.
Det starka samhället är inte ett samhälle där staten är så liten som möjligt. Det är ett samhälle där staten garanterar att alla kan leva ett gott liv. Vi ska inte spara oss till trygghet — vi ska bygga den tillsammans.
Den 13 september kan vi välja en ny riktning. En riktning där vi tar Sverige på allvar genom att ta varje svensk på allvar.
Käll och analysmaterial: Ideologisk konvergens mellan Tidö 2.0 och Dir. 2026:90