Den 22 maj 2026 undertecknade utrikesminister Maria Malmer Stenergard och USA:s utrikesminister Marco Rubio Technology Prosperity Deal i Helsingborg. Regeringen kallar det en "politisk förklaring av avsikter" utan juridiska eller finansiella förpliktelser. Det stämmer – och det är just därför det är viktigt.
Frågan är inte om avtalet binder juridiskt. Frågan är vad som händer med den demokratiska insynen när en stat lägger sin tekniska förmåga att utöva våld i händerna på ett annat lands industrikomplex. Här testas en hypotes: den svenska staten avsäger sig kontrollen över statens våldskapital – till teknokratins förmån.
Exemplet genomgången är Palantir Technologies, vars VD Alexander Karp våren 2026 publicerade ett tjugotvåpunkters manifest om hur samhällen ska styras. Karps värdegrund är teknologisk patriotism: Silicon Valley har en moralisk skuld till nationen och måste delta i dess försvar, och etik är inte en begränsning utan en plikt – men i detta synsätt finns medborgaren bara som mottagare av levererad trygghet, aldrig som demokratisk suverän.
Simone de Beauvoir skulle påpeka att att kalla detta val för plikt är ond tro: ett aktivt val som gömmer friheten bakom påstådd nödvändighet, där demokratins röst ersätts av patriotismens tvång.
Palantirs manifesto – en sammanfattning av Karps bok The Technological Republic – fick 36,8 miljoner visningar. Fem punkter utgör dess politiska kärna.
Punkt 3: en civilisation förlåts endast om den levererar tillväxt och trygghet. Punkt 4: hård makt i detta århundrade byggs på mjukvara. Punkt 5: frågan om AI-vapen är inte öppen för debatt – motståndarna pausar inte för "teatraliska debatter". Punkt 8: tjänstemän behöver inte vara våra präster. Punkt 10: politikens "psykologisering" leder vilse.
Mönstret är tydligt: politik bedöms på dess utdata, organisatörerna ska komma från industrin, och offentligheten är "teater". Bellingcats grundare Eliot Higgins kallade punkterna "den offentliga ideologin hos ett företag vars intäkter beror på politiken det förespråkar". Professor Shannon Vallor till BBC: "Every alarm bell for democracy must ring."
Technology Prosperity Deal omfattar "trusted AI" och "trusted technology stacks", försvarsinnovation, "reducering av regelfriktion där det är möjligt", kvantteknologi och rymdsäkerhet. Genomförandet sköts av en gemensam kommitté.
Läs nu de fem punkterna mot avtalets formuleringar.
Punkt 3: legitimitet som leverans. Memorandumet lovar att tekniken ska "befästa frihet och välstånd för kommande generationer". Prestationslogiken är inte längre en manifestpunkt – den är svensk-amerikansk politik.
Punkt 4: hård makt byggd på mjukvara. MOU:n binder samman välstånd och nationell säkerhet i samma mening om "trusted technology infrastructure". Amerikanska teknikstackar i svensk infrastruktur är manifestets punkt 4 i diplomatisk förpackning.
Punkt 5: debatten är teater. Samarbetet sker i expertforum – Joint Committee – utan riksdagsbehandling i förväg. Besluten flyttas från den demokratiska arenan till teknokratiska arbetsgrupper.
Punkt 8: tjänstemannen som hinder. "Reducing regulatory friction where possible" förutsätter att folkvalda regler är en friktionskostnad. Tjänstemannens granskningsroll omformuleras som ett problem att minska.
Hypotesen: genom att lägga besluten i tekniska kommittéer och bygga infrastrukturen på amerikansk mjukvara avsäger sig Sverige möjligheten att demokratiskt granska det egna våldskapitalet. Det säljs inte på en marknad – det smygs ut genom en teknikstrategi.
Habermas varnade 1968 för teknokratin: frågor som rör alla fattas utan alla. Besluten flyttas till Joint Committee; "trust" skapas inte genom delaktighet utan genom rapportering. Det är demokratins övervägandes stängsel, på diplomatiskt papper.
Rawls krävde att samhällsordningens principer kan vara offentligt kända. Memorandumet är paradoxalt nog fullständigt offentligt och fullständigt icke-bindande – ingen vet vad som kommer, bara riktningen. Men riktningen skapar beroende: varje amerikansk teknikstack i svensk infrastruktur är svårare att riva än 180 dagar. Grundstrukturen förändras genom anslutning, inte beslut.
Taylor delar Karps diagnos – konsumtion skapar ingen gemenskap – men skiljer mellan gemensamma godheten, förhandlade dialogiskt, och påtvingad syftesstyrning. Memorandumets "frihet och välstånd" förutsätts, inte förhandlas. Frågan är vems självbild som installeras: medborgarens eller ingenjörens.
Beauvoir är skarpast. Den som presenterar sina val som nödvändighet begår ond tro. Ingen teknikstack installerade sig själv; någon valde det. Och verktygen finns: CLOUD Act ger amerikanska myndigheter tillgång till data hos amerikanska leverantörer oavsett var den lagras, och IEEPA har redan använts mot Internationella brottmålsdomstolens åklagare och domare (EO 14203, 2025). Svenska medborgares data kan juridiskt nås av en främmande president – utan europeisk rättsprövning.
Nederländerna vill avsluta samarbetet med Palantir med hänvisning till bolagets "anti-demokratiska ideologi". Schweiz har sagt upp sitt kontrakt. Tyskland övergår till franska alternativ. Ingen nämner IEEPA i sina motiveringar – men oron är den strukturella: risken att en främmande president kan stänga av europeisk infrastruktur utan domstolsprövning. Skälen i offentligheten är symptom; den underliggande oron är förmågan att bli avstängd.
Var ligger då beviset för att Sverige "säljer bort" våldskapitalet? Ärligt talat: delvis. Memorandumet binder ingenting. Men det är samtidigt dess fara – inget kräver riksdagsbeslut, utredning eller granskning. Bindningarna uppstår inte i dokumentet utan efter det, i projekt och beroenden som är svåra att riva. Demokratisk insyn avsägs inte genom ett undertecknande, utan genom att varje steg är för litet för att väcka debatt.
Därför är det avgörande att det finns motexempel: Nederländerna, Schweiz och Tyskland valde att säga nej. Suveränitet utövas inte av den som äger mjukvaran, utan av den som vågar säga nej till den. Demokrati är inte en tjänst som kan levereras över gränser. Den är ett förnuft som bara medborgarna själva kan utöva – och som måste ges förutsättningar att granska även de avtal som formellt binder ingenting.
Regeringskansliet/The White House, Technology Prosperity Deal MOU (22 maj 2026); Palantir/X-manifestet 18 april 2026; Business Insider (22-punkterna, Karp-biografi); BBC (Vallor); OFAC/EO 14203; Euronews och Multinationals Observatory (europeiska uppsägningar); Washington Post (Maven/Iran, via Business Insider). Fullständig källförteckning finns i huvudartikeln.