Sverige står vid ett vägskäl. Valet om tre veckor kan avgöra om vi bygger ett samhälle baserat på gemenskap och solidaritet – eller om vi låter oss styras av rädsla för framtiden och politiska spelare som prioriterar egenmakt över medmänniska. Men det finns en dimension i denna diskussion som får för lite utrymme: hur utländska maktaktörer aktivt försöker forma den svenska debatten genom att sprida narrativ som tjänar deras intressen, inte vårt.
Nyligen har uppmärksammats att Ulf Kristerssons talesätt kring migrationsfrågor – inte minst om Ceuta – liknar argument som gynnar Ryssland. Det är inget slumpmässigt fenomen. Professor Evgeny Kozhokin, tidigare officer i ryska utrikesunderrättelsetjänsten SVR, beskriver i ett konfidentiellt dokument från december 2025 hur Moskva aktivt arbetar för att påverka den politiska diskursen i Europa genom diasporan och andra kanaler. Syftet är tydligt: att försvaga europeisk samhörighet och demokrati.
Samtidigt har ett nytt program från amerikanska utrikesdepartementets Bureau of Democracy, Human Rights and Labor lanserats. Programmet "Developing Civilizational Bonds, Democratic Resilience, and Rule of Law in Europe" erbjuder mellan 1–3 miljoner dollar per projekt till organisationer som arbetar med frågor om nationell suveränitet, migration och västerländsk identitet – precis samma frågor som dominerar svensk politisk debatt idag.
Vad dessa två initiativ – det ryska och det amerikanska – har gemensamt är att de båda riktas mot samma sprickor i samhället. De fokuserar på migration, yttrandefrihet, EU:s supranationella struktur och vad de kallar "nationell suveränitet". Det är exakt de frågeställningar som skapat polarisering i Sverige under senare år.
Den ryska strategin enligt Kozhokins dokument kategoriserar målgrupperna i tre segment: de lojala, pragmatikerna och oppositionella. Varje grupp får olika behandling – från djupare kulturpolitiskt engagemang till begränsad övervakning. Det amerikanska NOFO-programmet är mindre subtilt men riktar sig mot samma grundfrågor: vem ska definiera vad "västerländsk identitet" innebär? Vems tolkning av demokrati ska gälla?
Båda kampanjerna delar en ideologisk position som står i strid med svensk tradition. Det socialdemokratiska synsättet har alltid varit att Sverige blir starkare när vi lyfter varandra – inte när vi skapar fiendebilder och betonar skillnader. Som Olof Palme sade 1965 i sitt radioanförande om invandrarna: "Människors hudfärg, ras, språk och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvalitéer att göra." Fördomen, menade Palme, har alltid sin rot i vardagslivet – på arbetsplatsen och i grannskapet. Den gror i okunnighet om andra människors särart och rädsla för att förlora en position. Det är precis den rädslan som utländska aktörer nu försöker förstärka.
Varför är dessa utländska insatser problematiska för demokratin? För att de underminerar möjligheten för svenska väljare att fatta beslut baserade på våra egna intressen och värderingar, inte andra länders geopolitiska agenda.
När vi diskuterar migration i Sverige handlar det inte om abstrakta begrepp som "civilisatorisk självförtroende" eller "naturliga rättigheter". Det handlar om reella människor – om att barn ska se sina föräldrar gå till jobbet och få en lön de kan leva på. Om att ungdomar ska känna sig sedda och behövda, inte rekryterade till kriminalitet för att de känner sig exkluderade.
Magdalena Andersson uttryckte det i sitt valvinnartal den 9 augusti: "Det handlar om att bygga ett helt samhälle starkt. Att alla barn ska se båda sina föräldrar gå till jobbet." Det är detta som står på spel när utländska aktörer försöker forma vår debatt. De vill inte se ett Sverige som bygger trygghet genom gemenskap – de vill se ett Sverige som är lättare att påverka genom att skapa splittring.
Partiprogrammet slår fast att socialdemokratin vill "forma ett samhälle där alla människor har vilja, möjlighet och skyldighet att bidra till det gemensamma." Solidariteten, heter det, "växer ur insikten att vi alla är beroende av varandra." Det är denna insikt som står i starkes kontrast till de krav kataloger som nu exporteras in i svensk debatt från både Moskva och Washington.
Det mest oroande med utländsk påverkan är inte att den alltid är synlig och medveten. Den farligaste påverkan är den vi bär på utan att veta om det – den som smyger in i det politiska samtalet, förskjuter vad som anses rimligt att säga och omdefinierar hur vi beskriver samhällets problem.
När svenska politiker upprepar talepunkter om Ceuta som råkar sammanfalla med ryska intressen, behöver det inte innebära att de medvetet lyder under Kreml. Men det visar hur narrativ som gynnar främmande maktaktörer kan ta sig in i den svenska debatten, omdirigeras och framstå som inhemska ståndpunkter. Kozhokins dokument beskriver just detta: hur pragmatiker i diasporan söker "pålitlig konsulärt assistans och tydlig information" men samtidigt, utan att själva vara politiskt engagerade, bär vid en retorik som i förlängningen tjänar Moskvas syften.
Mekanismen är densamma i svensk politik: argument ekar från olika håll och förstärks av sociala mediers algoritmer, vilket den socialdemokratiska organisationsanalysen beskriver som "ett fåtal teckjättars algoritmer som drivit på en allt mer polariserande samhällsdebatt."
Det amerikanska NOFO-programmet fungerar på ett liknande men mer strukturerat sätt. Genom att erbjuda betydande summor till civilsamhällesorganisationer som arbetar med migration och yttrandefrihet inom en ideologisk ram formulerad av det amerikanska utrikesdepartementet, skapas en infrastruktur där specifika tolkningar av dessa frågor får ekonomiskt stöd och synlighet. Som analysen av sektion C konstaterar: DRL kommer att "medverka i att utveckla workshops och evenemang, välja deltagare, fastställa utbildningsämnen och platser." Det är inte passivt stöd – det är aktiv medverkan i att forma innehållet i den europeiska debatten.
Den indirekta påverkan sker genom att vanliga människor, journalister, debattörer och politiker träder in i ett redan existerande narrativ utan att reflektera över varifrån det kommer. Man tar till sig argument som verkar rimliga i stunden – om EU:s byråkrati, om massmigration, om yttrandefrihetens gränser – utan att se att argumenten har formulerats inom en ideologisk ram som utformats för att tjäna andra länders intressen.
Partiprogrammet varnar för att "antidemokratiska strömningar nyttjar rasistiska fördomar för att skapa splittring och ställa människa mot människa." När den lokala demokratiska närvaron försvagas lämnas, som det heter i organisationsdokumentet, "fältet öppet för populistiska krafter." Utländska aktörer vet detta. De vet att luckor i den lokala demokratiska närvaron är exakt de öppningar de kan utnyttja.
Magdalena Andersson formulerade i Oskarshamn den kärna som måste försvaras: "Sverige blev ju Sverige för att vi lyfte varandra. Att vi gladdes åt varandras framgångar, stöttade varandra när det var tufft och också förmådde att se det bästa hos varandra." Det är denna tillit – tillit mellan medborgare, tillit till att samhället bär oss gemensamt – som både rysk och amerikansk påverkan i förlängningen vill bryta ner. Ett samhälle präglat av misstro är lättare att styra utifrån.
Om vi inser att påverkan kommer från två håll – öster och väster – blir slutsatsen att Sverige inte kan stå ensamt. Nationell suveränitet i retoriken från både Kreml och det amerikanska utrikesdepartementet är inte ett erbjudande om oberoende. Det är en inbjudan till beroende – till att låta stormakter definiera våra problem åt oss. Det sant suveräna valet är att stå enade med våra europeiska partners.
I migrationsfrågan innebär det att Sverige står enat med EU och Spanien för gemensamma, humana och ordnade lösningar. Spanien har första hand erfarenhet av hur migrationsutmaningar kan utnyttjas geopolitiskt – Ceuta och Melilla är platser där Ryssland aktivt har spridit narrativ för att skapa splittring inom EU. När svenska politiker upprepar samma talesätt, omedvetet eller medvetet, undergrävs den europeiska enighet som är vår gemensamma försvarslinje mot utländsk påverkan.
Partiprogrammet är tydligt: socialdemokratin "ser det som självklart att i Europa och i resten av världen ta gemensamt ansvar med andra länder och folk." Det betonas att "internationell solidaritet och ett principfast arbete för fred, gemensam säkerhet och nedrustning är grundläggande för arbetarrörelsen." Det är i den traditionen vi måste möta migrationsfrågan – inte genom att importera konflikter eller rädsla, utan genom att bygga europeisk samhörighet.
När Magdalena Andersson säger att "vi ska hålla ihop mot alla krafter som vill splittra oss," gäller det inte bara inrikespolitiskt. Det gäller också de yttre krafter som genom påverkanskampanjer, finansierade program och algoritmstyrda flöden försöker forma hur vi ser på varandra och på framtiden. Solidaritet – mellan medborgare och mellan nationer – är det starkaste motgift vi har mot den utvecklingen.
Valet den 13 september handlar därför inte bara om plånbok, välfärd och trygghet. Det handlar om nationell integritet. Ska vi låta oss formas av yttre makters intressen? Eller ska vi välja en väg som bygger på svenska folkets behov, europeiskt samarbete och principen om alla människors lika värde?
Vi tror på solidaritet. Vi tror på gemenskap. Vi tror på att Sverige blir starkast tillsammans med Europa – inte ensamt i utkanten av stormakternas spel. Det är den vägen vi går, och den vägen måste vi försvara.
Kozhokins SVR-rapport: Källa och metadata tillgänglig via OC-Media: https://oc-media.org
DN – Kristersson och Ceuta: https://www.dn.se/ledare/ulf-kristersson-fortsatter-att-upprepa-talepunkterna-om-ceuta-till-kremls-lycka/
SVD – Kristersson, Forssell och migrationskaos: https://www.svd.se/a/d4G8LX/ulf-kristersson-johan-forssell-risk-for-nytt-migrationskaos-om-oppositionen-tar-over-i-sverige
US NOFO – Developing Civilizational Bonds, Democratic Resilience, and Rule of Law in Europe: Opportunity number DFOP0019307, Bureau of Democracy, Human Rights and Labor, U.S. Department of State. Ansökningsportalen: https://www.grants.gov