Den 13 augusti 2026 beslutade regeringen att inrätta en särskild utredare med uppdrag att analysera och ta fram underlag för besparingar och finansiering av ökade försvarsutgifter. Direktivet, 2026:90 ”slöserikommisionen”, ger utredaren i uppdrag att pröva vilken statlig verksamhet som skulle kunna avvecklas.
Ett år tidigare hade tankesmedjorna Timbro och Oikos publicerat "Tidö 2.0 – Nystart för Sverige", ett liberalkonservativt reformprogram med konkreta förslag på just avveckling. Analysen av överlappet mellan dessa dokument avslöjar inte en konspiration, utan något mer obekvämt: en ideologisk överlappning där samma utredningar, samma forskare och samma teoretiska ram ger båda dokumenten ett gemensamt språk.
Om den genomförs, förändrar den grundvalarna i vår demokrati.
Tidö 2.0 föreslår avveckling av Jämställdhetsmyndigheten och MR-institutet. Barnombudsmannen, Diskrimineringsombudsmannen, Forum för levande historia, Myndigheten för delaktighet, MFoF och Myndigheten för tillgängliga medier ska överses. På sida 48 i Tidö 2.0 programmet formuleras det som en fråga om myndigheter "utan offentligt kärnuppdrag".
Ivarsson Westerbergs rapport, som direktivet refererar till, kallar detta "legitimerande administration" – administration med "löst eller inget samband med kärnverksamheten" som skulle kunna "reduceras kraftigt eller helt". Begreppet ger vetenskaplig legitimitet åt reformer som annars skulle framstå som ideologiskt motiverade.
Men dessa myndigheter är inte administration. De är demokratiska beslut. Riksdagen har valt att kunskap om mänskliga rättigheter, jämställdhet och historia är nödvändig för att alla medborgare ska bli sedda, hörda och skyddade. En arbetare som utsätts för diskriminering behöver en myndighet som skyddar henne. Ett barn i ett utsatt område behöver en barnombudsman. En person med funktionsnedsättning behöver en myndighet som ställer krav på tillgänglighet.
Att klassificera dessa institutioner som överflöd är inte en vetenskaplig slutsats.
Det är ett värdeval – valet att säga att skydd för de mest sårbara inte utgör ett motiverat statligt åtagande, utan en kostnad som ska reduceras.
Som Olof Palme formulerade det 1965: fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror i okunnighet om andra människors särart och rädsla för att förlora en position. När vi tar bort de institutioner som ska motverka just detta, ger vi fördomen fritt spelrum.
Direktivet och Tidö 2.0 delar en ekonomisk filosofi där varje krona till offentlig sektor är en kostnad. Prövningskriterierna – kollektiva nyttor som marknaden inte kan tillgodose, marknadsmisslyckanden, externa effekter – är i grunden marknadslogik. Det statliga åtagandet ska "tillgodoses effektivt och ge samhällsnytta till en så låg kostnad som möjligt".
Socialdemokratins partiprogram slår fast att solidariteten "växer ur insikten att vi alla är beroende av varandra". Den förutsätter att vissa samhällsfunktioner inte kan prissättas, att välfärd är en rättighet snarare än en tjänst.
När kriteriet blir kostnadseffektivitet framför samhällsnytta, byts solidariteten ut mot en prislapp.
En äldre som får kortare läkartid, ett barn som möter mindre kompetenta handledare, en arbetare som förlorar rätten till juridiskt stöd – det är inte "administration" som försvinner. Det är det konkreta skyddsnätet som gör frihet möjlig. Som Magdalena Andersson uttryckte det i Oskarshamn: "Sverige blev ju Sverige för att vi lyfte varandra. Att vi gladdes åt varandras framgångar, stöttade varandra när det var tufft och också förmådde att se det bästa hos varandra." Det är denna tillit som står på spel när skyddssystem avvecklas.
Tidö 2.0 föreslår avveckling av Folkbildningsrådet, utfasning av statligt stöd till studieförbund, avveckling av MUCF och nedläggning av UR. Dessa institutioner utgör den infrastruktur som folkrörelserna bygger sin demokratiska funktion på – att ge medborgare kunskap, röst och organisering.
Ivarsson Westerberg beskriver hur "professionalisering" och "eleveration" driver administrativ tillväxt: administrativa funktioner flyttas uppåt i hierarkin, och "en flora av nya administratörer med andra titlar såsom strateger eller samordnare" växer fram. Tidö 2.0:s svar är att minska "kravhanteringskapaciteten". Men Ivarsson Westerberg varnar själv: administrativa arbetsuppgifter "försvinner inte med administratörerna". De fördelas ut på andra.
Resultatet blir inte en lättare stat. Det blir en stat där folkrörelsers förmåga att fungera som demokratins mellanled urholkas, medan den administrativa bördan bara flyttas till de som redan bär den. Partiprogrammet betonar att "engagemanget i folkrörelserna är ett starkt uttryck för människors vilja att påverka och förändra samhället". När folkbildningen, studieförbunden och ungdomsorganisationerna försvinner, bryts länken mellan medborgaren och det politiska samtalet.
Den djupaste konsekvensen ligger i att prövningskriteriet för statliga åtaganden förskjuts. Direktivet ställer frågan om verksamheten "ger samhällsnytta till en så låg kostnad som möjligt". Tidö 2.0 ställer en snävare fråga: har myndigheten ett "förvaltningsuppdrag"? Skillnaden är avgörande. En kunskapsmyndighet som MR-institutet kan vara ett samhälleligt behov utan att utgöra myndighetsutövning. När kriteriet förskjuts från behov till förvaltning, urholkas demokratin inifrån.
Det är denna mekanism som gör samspelet mellan utredningen och Timbro;s TIDÖ 2.0 svår att bemöta. Den framträder som effektivisering, inte som värdeval. Ivarsson Westerbergs teoretiska ram – legitimerande administration, mittokrati, kravhanteringskapacitet, tolkningstrappa – ger en vetenskaplig legitimitet åt reformer som i praktiken handlar om vilken typ av samhälle vi vill ha.
Tolkningstrappan beskrivs i rapporten som en kedja där krav förstärks i varje steg, "likt en snöboll som kommer i rullning". Men varje steg i styrkedjan är också demokratisk dialog: regeringen tolkar riksdagens vilja, myndigheterna tolkar regeringens ramar, kommunerna tolkar myndighetskraven.
Att "minska kravhanteringskapaciteten" innebär att vi tar bort röster från samtalet. När vi avvecklar mellanled i styrkedjan centraliserar vi makten.
Analysen visar att samspelet inte är en slump. Det är samma utredningar, samma forskare, samma teoretiska ram som binder ihop tankesmedjans politik och regeringens direktiv. Men ett gemensamt källmaterial är inte ett tvång. Riksdagen kan välja att avvisa prövningskriterierna. Riksdagen kan bestämma att en kunskapsmyndighet om mänskliga rättigheter utgör ett motiverat statligt åtagande – oavsett om den utövar myndighetsutövning mot enskilda.
Det starka samhället är inte ett samhälle där staten är minimal. Det är ett samhälle där staten garanterar att alla kan leva ett gott liv. Det är inte ett samhälle där vi sparar oss till trygghet. Det är ett samhälle där vi bygger oss till trygghet tillsammans.
Frågan är vilken av dessa vägar som ska styra Sverige – och svaret på den frågan är inte tekniskt. Det är politiskt.
Analysunderlag till artikeln: Ideologisk konvergens mellan Tidö 2.0 och Dir. 2026:90