En retorisk analys av SVT:s intervju med civilminister Carl-Oscar Bohlin. Artikeln bygger på Carl Oscars egna inbjudan att se intervjun i dess helhet utan redigeringar. Fakta underlaget till artikeln finns i transcripten som källmaterial länkat i den här artikeln.
En lesserwisser är en person som kan lite om ett ämne men ändå förklarar det för någon som vet mycket mer – en lek med lånordet besserwisser, där det tyska besser bytts mot engelskans less. I intervjun faller reportern upprepade gånger in i den positionen.
Det tydligaste exemplet är plattformen X. Reportern formulerar en teori om att ministern bär ansvar för vad som skrivs i kommentarsfält under hans inlägg. Bohlin avbryter: "Då har du inte förstått hur X fungerar" – och får pedagogiskt reda ut skillnaden mellan egna inlägg och andras kommentarer, som plattformen inte tillåter ägaren att moderera. Reportern har analyserat en funktion hon inte behärskar, för någon som använder verktyget dagligen.
Samma mönster återkommer kring rättsprocessen i Expressen-notisen. När Bohlin redovisar detaljerna – skadeståndet på 10 000 kronor, rättegångskostnaderna på 170 000, nettoförlusten kring 160 000 – framstår han som den som faktiskt läst domen, medan reportern resonera utifrån en allmän uppfattning om hur rättsfall brukar beskrivas. Och när hon frågar varför ministern inte "bara ringde Expressen" teoretiserar hon om processer som han har insiderkännedom om: "Det är ytterst vanligt att ministrars staber hör av sig."
Bohlin passar å sin sida besserwisser-profilen – den som tror sig veta bäst, hellre än den han talar med. Tre mönster är tydliga. För det första vet han bäst vad reporterns frågor "egentligen" handlar om: hennes frågor är "insinuanta", de "faller på sin egen orimlighet", de bygger på "oförståelse". Han positionerar sig som den som ensam förstår sammanhanget. För det andra föreläser han journalisten i hennes eget yrkes grunder – om publicistiska överväganden och sanningssökande – och förklarar att han "tvingar journalister att bli bättre". För det tredje underkänner han forskningens karaktär bättre än forskarna själva: debattartikeln är bara "åsikter", författarna socialdemokrater, analysen "kökenmacka" som smetas på honom – utan att han förefaller ha läst den.
Gapet mellan självbild och andras bild är dessutom självbekräftande: han "inte är särskilt aktiv" med mediekritik medan han är den enda ministern som är det; han gör "aldrig personangrepp" samtidigt som han offentliggör en enskild journalists ekonomiska relationer.
Artikelns kärna är gränsflödet mellan ämbetet och jaget. Bohlin åberopar den "egna yttrandefriheten" kring tweeten om Aftonbladets reportern – som vore det en privat medborgares korrespondens – samtidigt som han själv, vid andra tillfällen, konstaterar att förtroendevalda numera kan "konkurrera med traditionella medier i genomslag". Räckvidden är ministerns, skyddet privatpersonens.
Ansvaret växlar på samma sätt efter bekvämlighet. Frågar reportern om ansvaret som civilminister för att motverka desinformation, svarar han med privaträttsliga argument: "jag kan inte ta ansvar för vad andra människor fritt tycker på internet" – annars vore det "censur". Närmar hon sig tweeten som privat yttring växlar han till ministerlogik: 99 procent av tiden går åt totalförsvaret, en tweet är en bagatell. Ansvaret studsar mellan rollerna beroende på var det är minst bekvämt.
Den omvända rörelsen syns i stabsfrågan. På plattformar med modereringsfunktion "försöker min stab ta bort kommentarer som är nesliga". Det personliga kontot sköts delvis med offentligt finansierade medarbetare – den officiella apparaturen används för de privata yttrandena. Rollblandningen fungerar som ett ansvarsfilter: ministerns auktoritet när den stärker, privatpersonens frihet när den skyddar.
Under ytan löper direktangrepp på frågeställaren snarare än frågorna. Bohlin avbryter med "Du är extremt insinuant nu" – hennes motiv och heder ifrågasätts. Han konstaterar hennes kompetensbrist: "Då har du inte förstått hur X fungerar." Mot slutet hånar han hennes yrkesutövning: att prata om en tweet som tog tjugo sekunder att skriva "svarar väl mer för hur er arbetsbörda ser ut". Anmärkningen "du har ställt samma fråga 14 gånger" fullbordar bilden. Signifikant nog intensifieras attackerna exakt där reportern närmar sig kärnfrågan om konsekvensansvaret – de fungerar som avledningsmanövrer från den punkt där hon trycker hårdast.
Rollerna är komplementära, inte slumpvisa. Varje lesserwisser-fel ger besserwissern materialet; varje besserwisser-blåsning ger lesserwissern skäl att upprepa sig. Kring X-plattformen levererar hennes svaga belägg hans expertposition. Kring "generell kritik" griper han definitionsmakten medan hon inte kan hålla sina premisser. Kring drevfrågan upprepar hon fjorton gånger, han aldrig medger premissen – och intervjun slutar exakt där den började. Granskningsintervju där båda parter sitter fast i var sin epitetroll är ingen granskning utan en bekräftelseceremoni. Kostnaden bär inte paret – den bär den offentliga frågan, som aldrig fick ett svar.
Reporterns viktigaste lärdomar är tre. Behärska det tekniska innan du kliver in – kunskapsgapet är besserwisserns vapen. Fäst premissen och kräv ja/nej innan du går vidare; upprepning utan rörelse bara beväpnar motståndaren. Och bygg dokumentationen istället för att debattera: presentera tidslinjen och citaten neutralt och tvinga ministern att positionera sig mot fakta, inte mot reporterns åsikt.
Etiskt konvergerar fem brister.
Maktförsprångets asymmetri: att samtidigt gömma sig bakom privatpersonens frihet och attackera med ämbetets auktoritet bryter mot jämlikhetsprincipen i offentlig debatt.
Ansvarsflykten: att flytta ansvaret från roll till jaget undanhåller legitim granskning och urholkar granskningsmekanismen – makt som accepterar ämbetets fördelar men förnekar dess skyldigheter.
Härskarargumentet: genom att bemöta kritik med "en av dem är socialdemokrat" och "vad som är problematiskt bestämmer jag" gör besserwissern-makten partitillhörighet till trovärdighetens måttstock – och övertar därmed rätten att avgöra vem som ens får ifrågasätta makten.
Resursblandningen: när ministerstaben med offentliga medel modererar det privata kontot förvandlas skattebetalarnas pengar till verktyg för ministerns personliga agenda – en etisk brist, gentemot medborgarna.
Signaleffekten: den offentliggjorda "sakupplysningen" om en enskild journalist signalerar att kritiska granskare kan räkna med personliga konsekvenser – en tystnadseffekt som ingen censuråtgärd åstadkommer men som en minister med stor plattform kan.
Demokratins skyddsmekanismer bygger på att de som bär makt frivilligt håller isär sitt jag från sitt ämbete. Här är den filosofiska fotnoten existentialistisk: hos Sartre och de Beauvoir bär friheten sitt ansvar i sig själv. En minister som döljer sitt val bakom "det var bara mitt privata" förnekar sin egen agentskap – och gör reporterns misslyckande, och sitt eget samhällsansvar, till offentlig egendom.