När minnet blir ett vapen i säkerhetspolitiken. Den som lyssnar på en minister i färd med att räkna historiens vittnen bör vara uppmärksam inte bara på vad som sägs, utan på vad som utelämnas.
Den som lyssnar på en minister i färd med att räkna historiens vittnen bör vara uppmärksam inte bara på vad som sägs, utan på vad som utelämnas. I ett nyligt hållit anförande gör Carl Oscar gällande att Sverige haft tur. Om Miljöpartiet hade suttit kvar i regeringen – vilket partiet hade gjort om inte den borgerliga budgeten hade vunnit i slutet av 2021 – då hade "en svensk ansökan aldrig kunnat lämnas in", och Sverige hade stått ensamt i en "mycket farlig säkerhetspolitisk situation".
Argumentet låter logiskt. Det är också delvis sant: Miljöpartiet och Vänsterpartiet röstade nej till Natoansökan i maj 2022. Men argumentet bygger på ett minne som böjs dit det ska böjas – ett minne där försvarsbeslutens verkliga majoriteter suddas ut, och där partiernas faktiska röstmönster ersätts av en berättelse om goda och onda krafter i svensk säkerhetspolitik.
Den här artikeln bemöter det böjda minnet i sak. Därefter pekar den på något allvarligare: att retoriken, oavsett avsikt, skapar exakt den typ av inhemsk splittring som främmande makters påverkansoperationer lever av. Och den utvecklar den djupare frågan – vad händer med den demokratiska legitimitet som totalförsvaret vilar på, när en minister successivt omdefinierar den politiska motståndaren till ett säkerhetsproblem?
Tre detaljer i Carls Oscars berättelse håller inte för granskning.
För det första: tidslinjen. Den borgerliga budgeten vann i riksdagen i juni 2021, inte "i slutet av 2021". Det är en liten felmarkering, men den är talande: dramaturgin kräver en höst, en frysning, en vändpunkt inför vintern. Verklighetens kalender var mindre poetisk.
För det andra: hur försvarsbesluten fattades. Ministern målar upp bilden av en rödgrön åttaårsperiod där "nästan ingenting" hände 2015–2022, för att kontrastera mot en borgerlig fyraårs period med rekordinvesteringar. Men de båda försvarsbesluten under perioden fattades med breda, blocköverskridande majoriteter:
Försvarsbeslutet 2015 (gällande 2016–2020) lades fram av den rödgröna regeringen men stöddes i riksdagen av hela Alliansen – M, C, L och KD. Vänsterpartiet och Sverige demokraterna röstade nej. Beslutet innebar återinförd värnplikt, förstärkt hemvärn och nytt fartygssystem, stridsbåt 90. Ambitionsnivån var visserligen låg i förhållande till hotbilden, men att "nästan ingenting" hände är en karikatyr av ett beslut som samma borgerliga partier röstade igenom.
Försvarsbeslutet 2020 (gällande 2021–2025) fattades före regeringsskiftet 2022, under samma rödgröna regering – och med i princip samtliga partier i riksdagen bakom sig. Det är alltså det parlamentariska underlaget för just den upprustning ministern tillskriver den borgerliga regeringens fyra år. Regeringen har påskyndat genomförandet, och den fullskaliga invasionen 2022 har drivit upp anslagen ytterligare. Men beslutsunderlaget skapades under föregående mandatperiod med bred blocköverskridande majoritet.
För det tredje – och mest avslöjande: Miljöpartiets röstmönster. Ministern hävdar att Miljöpartiet "som amen i kyrkan" hade blockerat Natoansökan, och knyter därmed partiet till en föreställning om principiell säkerhetspolitisk blockering. Miljöpartiet röstade visserligen nej till Natoansökan – det är sant, och bör inte förminskas. Men partiet röstade ja till båda försvarsbesluten. Försvarsbeslutet 2015: ja. Försvarsbeslutet 2020 – med sina historiska upprustningar: ja. Det parti som i ministerns berättelse framstår som garant för handlingsförlamning ställde sig i verkligheten bakom sin tids största svenska försvarssatsningar.
Skillnaden är inte oväsentlig. Den visar att Miljöpartiet var pragmatiskt i totalförsvarsfrågor och radikalt i Natofrågan – inte blockerande i bred säkerhetspolitik. Det faktiska avvikande partiet säkerhetspolitiskt var Vänsterpartiet. Att välja Miljöpartiet som exempel, och därigenom kunna koppla skulden till en tänkt Magdalena Andersson-regering, är ett retoriskt val – inte ett sakligt.
Vem tjänar på att denna skillnad suddas ut? Den som vill framställa politisk motståndare inte som feltänkta, utan som farliga.
Carl Oscars retorik bygger på en specifik rörelse: sakfrågan omvandlas till en säkerhetsfråga om motståndarens lämplighet. Regeringsalternativet beskrivs inte som politiskt felaktigt utan som saknande "förutsättningar" – ett parti som inte längre diskuterar vad motståndaren vill, utan vad motståndaren är. Ordföljden "Socialdemokraterna håller på att implodera" och varningen för att "styrkeförhållandena mellan ytterkantspartierna och Socialdemokraterna blir i princip balanserade" fullbordar bilden: Sverige riskerar inte en borgerlig förlust, Sverige riskerar en existentiell obalans.
Här måste den avgörande frågan ställas: vem tjänar på att skillnaden suddas ut? Miljöpartiet röstade ja till båda försvarsbesluten – men i ministerns berättelse blir partiet till ett garanterat hinder. Oppositionen är inte bara fel – den är farlig. Och det är exakt i detta skifte, från feltänkt till farlig, som retoriken blir exploaterbar. En främmande makt behöver inte fabricera argument; det räcker att förstärka de som redan används. Uttalandet att ett rödgrönt Sverige "hade befunnit sig i en mycket farlig säkerhetspolitisk situation" kan klippas ut, översättas och cirkuleras i riktade kampanjer. Budskapet är färdigt: "Sveriges egna ledare erkänner att halva det politiska etablissemanget är ett hot mot nationens säkerhet."
Här är det läge att hänvisa till den läckta SVR-anknutna Kozhokinrapporten, vars metodik belysts bland annat av OC-Media. Rapportens operativa logik – här förenklad till sina strategiska principer – bygger inte på att plantera färdiga åsikter, utan på att förstärka befintliga klyftor: normalisera kontakter, bjuda in, erbjuda plattformar, och låta den inrikespolitiska polariseringen göra resten. Rapporten handlar i huvudsak om diasporakanaler och kulturinstitutioner, inte om svenska riksdagspartier; kopplingen till svensk debatt är därför analytisk, inte dokumenterad.
Men just därför är slutsatsen såpass obehaglig: en sådan strategi behöver inte agenter i riksdagen. Den behöver ledare som frivilligt och offentligt – med legitimitet, med ministerkollegiers stöd, i oförvitligt syfte att vinna ett val – framställer sina landsmän som ett hot mot det egna landet. När ministern själv gör motståndarna farliga snarare än feltänkta, är halva arbetet redan utfört. Detta bör formuleras varsamt: inget i det anförda motiverar påståendet att ministern skulle påverkas av utländska aktörer. Poängen är den omvända: hur gott om säkerhetspolitisk vilja man än har, kan retoriken lämna landet sämre rustat – eftersom den bjuder in splittringen som verktyg.
Här når artikeln sin kärna: en minister som kräver enighet i säkerhetspolitiska frågor, men gör det genom att skuldbelägga politiska motståndare, undergräver i förlängningen den demokratiska legitimitet som totalförsvaret vilar på.
Totalförsvaret är inte en maskin som fungerar oavsett vem som vrider på reglagen. Det är ett samhällskontrakt: hundratusentals medborgare – värnpliktiga, hemvärnsmän, frivilliga, tjänstemän inom räddningstjänst, sjukvård och energi – ska kunna och vilja mobiliseras. Ingen teknologi och ingen materiel kan kompensera för att folk inte litar på den som ger order. Enhetens struktur är därför inte en imponerande konstprodukt – den vilar på tillit.
Historiskt har svensk säkerhetspolitik byggt på just det breda blocköverskridande parlamentariska stödet: 2015 års beslut bars av regeringen och Alliansen tillsammans, och 2020 års beslut av nästan hela riksdagen. Denna historiska kompromisskultur var inte tecken på svaghet; den var Säkerhetspolitikens legitimitetsfundament. Totalförsvaret var allas projekt – därför var det också ingens angreppspunkt. Genom att skildra samma period som i det närmaste en vilsen lerpa kortspel – "nästan ingenting hände" – byter ministern deklarerad bild av det förflutna mot en retorisk vinst idag. Priset är att de medborgare som faktiskt röstade ja till dessa beslut nu får höra att deras stöd inte räknades – att det bara var en strapats på vägen mot den borgerliga lösningen.
Effekten blir inte stärkt samling – den blir försvagad. En minister som förklarar att en hel opinionsblock-politisk halva av riksdagen i grunden missförstår eller hotar nationen, undervärderar den villighet till förband, mobilisering och anpassning som genomsyrar Svenska folkets förhållande till försvaret oavsett partifärg. Det är inte oppositionen som genom sin skepsis mot att Natoansökan medför risker skadar legitimiteten; det är den som ifrågasätter oppositionens rätt att finnas i riksdagen med en annan uppfattning som gör det. Kontrollen av vem som får ha vilken uppfattning flyttas från en sakfråga till en lämplighetsfråga – och till slut avgör inte argumentet, utan ursprungshänvisningen till "obstruktionsmisstänkta".
Dessutom: en stat som gör totalförsvaret till ett partival riskerar att omdefiniera det till en politiskt förankrad självbild – i stället för att vara det breda skydd som upprätthålls över blockgränser. Det är just de sammanhållningsbehov som statsapparaten en gång eftersträvade som Kozhokin-rapportens logik kan vända mot den.
Carls Oscars anförande innehåller en berättelse om ett Sverige som räddades av ett budgetomröstningsresultat. Historien är dramaturgisk – den säljer. Men den stänger dörren till den verkliga parlamentariska historien: breda blocköverskridande majoriteter, partier som röstade ja till upprustning men nej till Nato, och en försvarspolitik som det borgerliga regimen fortgående beskriver som segerviss i sin egen version.
Att kräva sanning i säkerhetspolitisk retorik är inte idealism – det är praktisk säkerhetspolitik. Framförallt är det något annat: ett sätt att förhindra att framtidens debatt handlar om vem som är lämplig att delta i riksdagens arbete, snarare än om vilket innehåll politiken ska ha. Fienden – och Ryssland är reell, attacker i Tyskland och eskalerande hybridverksamhet är reell – besegras inte genom att rikta artilleriet inåt. Fienden hjälps när vi gör det motsatta: försvårar för extremistkrafter att vrida vår samtalston till sin egen fantasi.
Fram tills ministern väljer sanningen framför stödet från den flexibla historien – att motståndarskapet i Nato- och totalförsvarsfrågor kan rymma komplexitet, att Miljöpartiet röstade ja till två försvarsbeslut, att majoriteten alltid var bredare än den borgerliga – fortsätter systemet att gynna den som hellre vill att vi skall granska varandra, än den som vill prata om hur skyddet av Sverige konkret ska bli bättre.
Källor: riksdagens protokoll och beslut kring Försvarsbesluten 2015 och 2020; SVT:s och Aftonbladets bevakning av riksdagsröstningarna; OC-Medias granskning av den läckta Kozhokinrapporten; samt ministerns egna ord som dokumenterats i transcript från hans egna media kanal.