Ann-Charlotte Marteus kallar Socialdemokraternas äldreomsorgspaket för "väldigt mycket fluff" och frågar sig hur man ska mäta "värdighet". Det är en berättigad fråga som förtjänar ett seriöst svar — men krönikan missförstår vad begreppet faktiskt innebär.
Marteus utgår från att värdighet är något man ska kunna mäta som en variabel, ett kvantitativt värde — ungefär som en temperatur eller en produktionssiffra. Det är en fundamental kategorifel. Värdighet i äldreomsorgen handlar inte om att fastställa en "godtagbar nivå" på en skala. Det handlar om att juridiskt och institutionellt förankra principen om varje människas lika värde i den praktiska omsorgsverkligheten.
Som Socialdemokraternas partiprogram slår fast: välfärden ska utgå från medborgarnas behov, inte marknadens logik eller vinstintresse. Principerna om behov och förmåga, om plikt och rätt, är grunden för den svenska välfärdspolitiken. Värdighetsgarantin är ett uttryck för precis detta — att äldre människor har rätt till omsorg som respekterar deras människovärde, oavsett var i landet de bor eller vad de har tjänat.
Det Marteus kallar "fluff" är i själva verket en juridisk och institutionell reform som bryter med den nuvarande ordningen där äldreomsorgen är nedlagd i socialtjänstlagen utan specifika rättigheter kopplade till sig. Lena Hallengren beskrev detta tydligt: idag finns det ingen särskild äldreomsorgslag. Äldreomsorgen är en del av socialtjänsten, vilket gör att det inte går att ställa specifika krav på kompetens, mat, bemanning eller kontinuitet. Att bryta ut äldreomsorgen i en egen lag — med en äldreomsorgsplan likt skolans läroplan — är ett konkret verktyg för att ge äldre och personal rätt att veta vad de kan förvänta sig.
Marteus hänvisar sarkastiskt till att det kommer ta 1 547 år för Region Kronoberg att nå målet om fast läkarkontakt med dagens utbildningstakt. Siffran är slående — men dras fel slutsats av. Läkarbristen är just därför en fråga om prioriteringar. Socialdemokraterna säger att 80 % bör ha fast läkarkontakt till 2030, med äldre som första prioritet. Detta är inte att "låtsas" — det är att erkänna att reformen kräver en aktiv prioritering av primärvården framför skattesänkningar för de allra rikaste.
Partiprogrammet är tydligt: full sysselsättning och god kompetensförsörjning inom skola, vård och omsorg är centrala mål. Det kräver statlig styrning, samverkan mellan kommuner, regioner och stat, samt en finansiering som inte urholkas av nedskärningar. Att kalla detta "okidoki" är att avfärda idén att politik faktiskt kan förändra verkligheten — en cynism som står i bjärt kontrast till socialdemokratins grundläggande tilltro till reformismen.
Marteus påstår att löftena "låter plågsamt bekant." Låt oss granska vad som faktiskt presenterades:
Nationellt vaccinationsprogram för äldre — prevention som minskar sjukdom och vårdbehov.
Detta är inte "fluff." Det är sex konkreta reformer med en finansieringsmodell (indexering) som adresserar rotproblemet: att äldreomsorgen systematiskt har underfinansierats. Marteus kallar detta bekant — men den avgörande skillnaden är just indexeringen av statsbidragen, som skulle vara ett genuint systemskifte. Som Magdalena Andersson uttryckte det: "kanske den här valrörelsens tråkigaste men viktigaste reform."
Marteus menar att värdighetsgarantin är ett "gammalt KD-löfte" och att Socialdemokraterna "lånar plakatpolitik." Detta missar hela poängen. Skillnaden mellan att uttrycka ett löfte och att bygga en institutionaliserad rättighet är avgörande. Socialdemokraternas förslag handlar inte om att klista en etikett på befintlig verksamhet — det handlar om att bryta ut äldreomsorgen i en egen lag, säkra finansieringen genom indexering, och ge personalen rätt verktyg genom utbildning och avskaffad minutstyrning. Det är strukturell reform, inte plakatpolitik.
Marteus frågar om "garantier och beska lagtexter" kan omstöpa verkligheten. Svaret är: inte ensamma, men de är en nödvändig förutsättning. Utan lagstiftning och trygg finansiering finns inget ramverk att bygga från. Coronakommissionen konstaterade att svensk äldreomsorg inte höll tillräckligt bra kvalitet. Det kräver ett paradigmskifte — inte i retorik, utan i hur samhället organiserar, finansierar och lagstiftar kring omsorgen om de som byggt landet.
Värdighet är inte en mätbar variabel. Det är en rättighet som ska genomsyra hela systemet — från lagstiftning till den enskilda duschen på morgonen.
Källa: https://www.expressen.se/ledare/ann-charlotte-marteus/nu-borjar-magda-lata-som-ebba-busch/