Civilförsvarsminister Oscar Bolin och utredaren Pia Clerté höll nyligen pressträff om att Sverige har för få skjutbanor. Sverige har över två miljoner vapen fördelade på ungefär 600 000 licensinnehavare. Att svensken saknar vapen är således inte problemet – det saknas tilltalande platser att avfyra dem från.
Men låt oss skilja på saker som inte hör ihop. Sportskytterörelsen är en folkrörelse utan dödligt våld. Sportskyttar siktar på tavlor. Jägare siktar på vilt. Ingen av dem siktar på människor. Det dödliga våldet mot människor i Sverige är något helt annat: det är kriminellt, militärt eller polisiärt. Det är inte jakt och inte sportskytte. Ändå blir gränsdragningen märkligt suddig när ministern talar.
Statistiken ger en nyanserad bild. Bolin hävdade att det gängrelaterade våldet "kraftigt dyker" till följd av regeringens reformer. Antalet skjutningar minskade visserligen från 205 år 2022 till 149 år 2024. Men 2025 ökade skjutningarna till 158, och antalet dödade i skjutningar var 46 – det högsta antalet dödade under hela perioden 2020–2025. Sprängningarna eskalerade från 107 år 2020 till 192 år 2025. Att kalla detta "kraftigt dykande" är, med vänlighet sagt, en kreativ tolkning av 2026.
Men det är inte siffrorna som är mest intressanta. Det är Bolins svar på Åsa Alandssons fråga. DN avslöjade att en polis stod på en civil skyttebana i Stockholm och utbildade gängkriminella – bland andra Vårbynätverket och Södertäljenätverket. När Alandsson frågade hur man ska säkerställa att detta inte händer, svarade Bolin: "Brottsbekämpning är inte en fråga som delegeras till civila föreningar." Punkt. Nästa fråga.
Det är ett svar som låter bra i en seminariesal men som faller sönder vid närmare granskning. Frågan var inte om skytteföreningar ska ägna sig åt brottsbekämpning. Frågan var om regeringen – som vill expandera skjutbaneinfrastrukturen – har en plan för att förhindra att samma infrastruktur utnyttjas av kriminella. Att svara "det är inte ert bord" är som att bygga en motorväg och vägra diskutera trafiksäkerhet.
Här finns en djupare problematik som varken Bolin eller Clerté tog i. Militärt och polisiärt dödligt våld är statens yttersta våld mot en människa. Det är det våld som samhället förbehåller sig själv – ett monopol som vilar på demokratiskt mandat och rättsstatens principer. När gängkriminella tränar på civila skjutbanor tränar de på att utöva just detta våld – men utan mandat, utan legitimitet, utan rättsstatens kontroll. De lånar statens yttersta maktmedel och använder det som privat verklighetsflykt in i brottsligt våldskapital mot andra människor.
Och ändå: organiserad brottslighet har vuxit sig starkare bakom legala fasader – aktiebolag och föreningar. Skjutbanor drivs ofta av föreningar. Att expandera den infrastrukturen utan att adressera just den risken är, med Clertés egna ord, inte särskilt "ändamålsenligt."
Det socialdemokratiska partiprogrammet pekar på behovet av helhetslösningar: tidiga insatser, punktmarkering av unga på glid, ett samhälle där alla barn ser sina föräldrar gå till jobbet. Det är en analys som står i bjärt kontrast till en pressträff där det enda konkreta budskapet verkar vara: vi behöver fler skjutbanor.
Sportskyttet förtjänar sina banor. Jägartraditionen förtjänar att värnas. Totalförsvaret och polisen behöver övningsplatser. Men allt detta kräver att staten tar ansvar för frågan den helst vill undvika: vad händer när den infrastruktur som byggs för demokratiska folkrörelser också blir övningsmark för dem som vill skjuta människor?
Bolin har rätt i att brottsbekämpning är rättssamhällets uppgift. Men att bygga skjutbanor utan att svara på Åsa Alandssons fråga är att bygga en motorväg utan farthinder – och hoppas att ingen kör för fort.