Jag ville veta mer om hans arbete med att skapa sin bok Kafir. På Sverigedemokraternas hemsida hittade jag den här föreläsningen, https://www.youtube.com/watch?v=QNbt9SdC778, där han föreläser om grunderna i hans bok och utvecklar även resonemang om dagens politiska retorik och media landskap.
Richard, FD ordförande i riksdagens justitieutskott, är en betydligt bättre retoriks talare än justitieminister Strömmer. Retoriken löper fram strukturerat och ordvalen är väl medvetna. Det gör att man måste beakta den värdegrund som skapar orden.
Det är här som det börjar skava rejält i mig när jag lyssnar igenom hans föreläsning kring boken. Det dolda, kanske hos honom omedvetna, spänningen mellan individuell frihet och kollektivismen.
Det underliggande perspektivet som jag tolkar fram skrämmer mig. Den för mig tillbaka till Friedrich Ratzels 1890 tal och till historiken Ernst Fraenkel samt vidare till vår nutid.
”Historian Ernst Fraenkel described this as the "dual state": a democratic system that enabled the work of its own executioners. When the NSDAP came to power in 1933, they did not destroy democracy's structures through military coup. They used them.!”
Både den tyske geografen Friedrich Ratzel och den svenska politikern Richard Jomshof använder sig av en liknande tanke: att individens frihet ska vika för kollektivets behov. Skillnaden är bara att de pratar om olika ting.
Ratzel menade på 1890-talet att ett folk måste hävda sin plats i världen för att överleva som kultur. Idéer som hans användes senare i extrem nationalistisk propaganda. Jomshof talar inte om territoriell expansion, men han använder samma logik. När han säger att "vi är bättre än många andra kulturer" och att Sverige behöver "höja självkänslan", handlar det inte bara om känslor. Det handlar om vad som räknas som ett "svenskt värde".
Det problematiska uppstår när dessa värderingar används för att kontrollera individer. Jomshofs definition av "svenska värderingar" skapas genom kontraster: vi är bättre än länder med hederskultur, vi har byggt ett fungerande samhälle, vår kristna bakgrund är viktig. Allt som inte passar in i denna bild riskerar att exkluderas. Journalister eller politiker som kritiserar nationell stolthet betraktas inte som legitima debattörer, utan som problem.
Exemplet med Anders Lindberg illustrerar detta tydligt. Jomshof kallar honom "Quisling" — alltså landsförrädare. Detta är inte en analys av Lindbergs individuella handlingar, utan en kategorisering utifrån hur han passar in i Jomshofs kulturella berättelse. Genom att kalla honom medlöpare tar Jomshof bort hans rätt att vara en individ med egna åsikter. Han blir till ett symbolobjekt i en kamp om vad som är "svenskt".
Filosofer som Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre beskriver detta fenomen som en subject-object transformation. Det betyder att en person berövas sin rätt att själv bestämma vem hon är och vilka mål hon vill följa. Istället tillskrivs hon en roll av någon annan — i detta fall rollen som "medlöpare" eller "förrädare". När Jomshof säger att "den kampen ska vi ta fredligt inom lagens ramar" låter det demokratiskt, men orden "vi kan bryta ifrån ibland" visar att respekten för reglerna är strategisk snarare än principiell.
Det etiska problemet är tydligt: när "svenska värderingar" blir en måttstock för om man hör hemma i samhället, upphör individen att vara fri. Man blir ett verktyg för kollektivets överlevnad, oavsett om detta sker i form av territorium (Ratzel) eller kultur (Jomshof).
Båda idéerna delar samma grundtanke: kulturell anpassning är ett krav för att få existera som fullvärdig medlem i samhället. Det är en farlig princip oavsett hur välformulerad den må vara.
Det centrala etiska problemet kan formuleras så här: när en kollektiv identitet — vare sig den kallas "svenska värderingar", "kristet arv" eller något annat — görs till förutsättningen för en individs rätt att tillhöra samhället, då sker något fundamentalt orättvist. Individen upphör att vara en fri person och blir i stället ett medel för kollektivets syften. Detta strider mot några av de djupaste principerna i både moralfilosofi och demokratisk teori.
Individens okränkbarhet
I västerländsk moralfilosofi, från Kant och framåt, finns en grundtanke: människan ska aldrig reduceras till ett medel för andras syften. Varje individ har ett okränkbart värde i sig själv — inte för att hon tillhör rätt grupp, har rätt åsikter eller uppvisar rätt kulturell lojalitet, utan för att hon är en människa. När Jomshof säger att "vi är bättre" och kopplar detta till en specifik kulturell identitet, skapar han en hierarki där vissa människor per definition är mer värda än andra. Det är inte bara en åsikt — det är en struktur som historiskt har lett till uteslutning, förföljelse och våld.
Frihet att tänka annorlunda
Demokrati bygger på idén att människor ska kunna tänka, tala och leva på olika sätt. Yttrandefrihet är inte en dekoration — den är själva mekanismen som gör att samhällen kan korrigera sig själva. När någon som kritiserar den egna kulturen kallas "Quisling" eller "medlöpare", skickas en signal till alla andra: så här går det om du avviker. Det skapar en tystnadens kultur där människor inte vågar uttrycka vad de tycker, inte för att de är fel informerade, utan för att rädslan för social och politisk bestraffning är för stor. Detta är hur demokratier urholkas inifrån — inte genom våld, utan genom rädsla.
Objektifieringens fara
När en människa kallas "medlöpare" sker något psykologiskt och etiskt avgörande: hon upphör att ses som en komplett människa med egna skäl, erfarenheter och övervägningar. Hon blir ett objekt — en funktion i någon annans berättelse. Existentialisterna (de Beauvoir, Sartre) varnade just för detta. När kollektivet tillskriver individen en identitet hon inte valt, berövas hon sin mest grundläggande frihet: rätten att själv definiera vem man är. Detta är inte abstrakt filosofi — det är mekanismen bakom varje form av kollektivt förtryck i historien.
Glidningen från värderingar till lojalitetskrav
Det subtila och farliga är att det börjar oskyldigt. Att vara stolt över sitt land, värdesätta demokrati och jämställdhet — det är inte problematiskt i sig. Problemet uppstår när dessa värderingar omvandlas från ideal till lojalitetskrav. Då skiftar innebörden: det handlar inte längre om vad man gör, utan om vem man är. Och vem som får räknas in. Det är övergången från värderingar till ideologi — från övertygelser man väljer till identiteter man tvingas bära.
Den verkliga faran ligger inte i en enskild politikers åsikter. Den ligger i normaliseringen av tanken att vissa människor är mindre värda för att de inte passar in. Historien visar att när kulturell konformitet blir ett villkor för existens, är steget till aktivt förtryck kort. Demokratier faller sällan genom plötsliga kupper — de urholkas gradvis när tillräckligt många accepterar att frihet är något man förtjänar genom lojalitet, snarare än något man har rätt till genom att existera.
Det är detta som gör Jomshofs retorik etiskt problematisk — inte som åsikt, utan som struktur. Den omvandlar människor till medel, frihet till belöning och konformitet till villkor. Det är en struktur som historien har visat oss att vi måste motstå, varje gång, oavsett hur väl paketerad den är.